Vid den grå, men ändå blänkande terminalen står Eli. Fem kostymklädda herrar står runt honom och röker nervöst. De skakar slutnigen hand och Eli sätter sig vid sin blänkande terminal.

"Den måste spela in minst 30 miljoner. Annars är det slut." säger en av dem. Eli svarar inte direkt, utan nickar istället mot fåtöljerna, varpå herrarna sätter sig.

"Bra, men jag måste veta lite mera. Fimus och jag, ja jag kallar den så - Film och Musikdatorn, vi har skapat filmerna ´Trexus´, ´Musikmusen´ och ´Nervomanen´. Alla har spelat in över 100 miljoner. Det handlar bara om lite idéer, minne och beräkningar. Sluta oroa er." Eli är en ung och trevlig ung man i trettioårsåldern. Han äger sin dator och lever som han vill. Hans sätt tyder kanske därför på en särpräglad självsäkerhet. Han trycker ner några tangenter på tangentbordet framför sig. "Trettio miljoner" säger han med nästan munter röst. "Jag har bett Fimus att börja med den frågan numera. Alla utgår från samma sak."

Bildskärmen fylls plötsligt av ett tjugotal rutor färgade i olika färger. Ur stora högtalare som hittills verkat dolda i Elis vardagsrum hörs musik. Gammal klassisk musik. Mozart, kanske Haydn. Eli ler och trycker med pekfingret på en grå fyrkant på skärmen. Omedelbart hörs då Wagners dova, mullrande toner. Eli vänder sig om och tittar på herrarna.

"Jag brukar alltid börja med själva atmosfären. Innerst inne är jag en filmälskare och musiker. Jag har lärt Fimus de flesta kända musikstycken. Det kostade en slant, men som ni hör var det värt mödan. Jag föreslår grönt." Eli trycker på det gröna fältet och musiken förbyts i en vacker altsång, ackompanjerad av piano. Fimus skrev en gång ett underbart manus med grönt. Det blev aldrig producerat, publikunderlaget fattades, men jag själv njöt när jag läste. Det var baserat på gamla filmer från andra världskriget. Filmer gjorda under ockupationen i Frankrike. Clair, Carnet, Prevert. Nåväl."

Bildskärmen fylls plötsligt av endast två stora fält. Ett lila och ett gult. Både tangentbordet och bildskärmen, som står framför Eli verkar ibland nästan som en del av honom själv. Hans hand löper snabbt över tangenterna igen.

"Tyvärr. Enligt Fimus finns som vanligt bara två alternativ om det ska bli minst 30 miljoner. Spänning eller komedi. Publiken är förstörd, brukar jag säga. Var goda och välj mina herrar." Den meningen har säkert blivit sagd bra många gånger, tänker Eli bittert.

"Komedi" säger den tjockaste herrn. "Vi måste ha Sylvia Dream i huvudrollen."

"Tack" säger Eli. Hans tack låter ganska uppgivet.." Nu förstår jag vart det bär hän." Musiken i bakgrunden förbyts i mycket enkel, elektronisk filmmusik. Eli vänder sig nu mot herrarna, troligen fem stycken ekonomer, som aldrig sett en riktig film.

På bildskärmen visas nu med röda bokstäver texten "Välj ingredienser". Eli börjar i rask takt åter bearbeta tangentbordet. Musiken ur högtalarna tystnar och ersätts med en mekanisk röst som utropar "Aj, ah, bum, oj, jo, nä, äsch, pip" lite om vartannat.

"Om ni vill ha något att dricka, röka, så finns det på bordet eller i skåpet. Fimus kommer att blanda till ett manus med min hjälp. Om ni undrar något, fråga gärna." Eli öppnar ett skåp och ställer en skål med popcorn på bordet. Han tar en näve, stoppar glatt i munnen och trycker på en tangent igen.

En av väggarna glider plötsligt undan och visar en lite oskarp, men ändå tydlig bild av det som Eli har på skärmen. "Spade" hörs ur högtalarna, samtidigt som ordet framträder i brunt på skärmen. Herrarna ser förvånat på varandra.

"Färgen baserar sig på en känslomässig anknytning som Fimus har till ordet. Om jag ändrar till gult kommer spade att uppträda i ett komiskt sammanhang. Orden själva kommer blir sedan stoff i det färdiga manuset." Skärmen visar därefter ordet "ukulele" i röda bokstäver.

"Den sitter fint." skrattar Eli och ser över herrarna. Han märker förvånat att några besvärat skruvar på sig. Inte ens en ukulele har de sett. De har nog bara matats med siffror och inte med musik, tänker Eli igen. "Jag kan visa lite senare, så ni får en hum om vad det är." säger han och tänker på Flygmalajen.

Plötsligt börjar ord spontant dyka upp på skärmen: "Morot, Larry, matlagning, skolad, havet." Eli bearbetar flitigt tangentbordet framför sig. En lista över ord i olika färger visas på skärmen: "Morot, kaffe, Larry, Mona, matlagning, studerar, havet, flicka, lärarinna."

"Har någon några invändningar?" frågar han. Herrarna är tysta. "Jag börjar med att forma huvudpersonerna. Fimus föreslår Larry, Mona och Mary."

På skärmen visas följande:

"Larry Norman, 721102-9670. IQ 160, 1.8 m blå ögon, brunt långt hår. Student. Ogift." Därpå ändras bilden till en varmt röda text:

"Larry Norman är en 21-årig student, som efter en god uppfostran för ett år sedan flyttat hemifrån till en egen liten enrummare. Han studerar till ljudtekniker vid en närbelägen skola och har där många vänner. På fritiden spelar han ukulele med countrybandet Mejram. Han är en attraktiv romantisk ung man, som trots några i början ganska lyckade kärleksaffärer fortfarande söker efter den rätta. Förslag på kännetecken: pratande papegoja."

"En papegoja är gammalt, men herrarna kanske har andra idéer. Jag har ställt in Fimus så att den automatiskt föreslår ovanliga djur som fångar uppmärksamheten. Mus, apa, orm, ekorre är andra exempel. Med papegojan kan Fimus enklare hitta på skämt, eftersom den också kan prata."

"Det blev en papegoja" säger plötsligt en mekanisk, men påfallande papegojlik röst ur högtalarna. Sedan fylls åter skärmen med uppgifter om nästa huvudperson.

"Mona Splendid, 20 år, nyinflyttad till staden, fått arbete på närbeläget hotell som servitris, studerar till kock på skola bredvid Larry. Vacker, dansar på fritiden, gillar diskotek. Skriver egna dikter och hoppas på lite beröm en dag."

"Mary, 10 år, föräldrarlös, som räddat sig själv från en bilolycka, där hennes föräldrar dött. Hon ringer av en slump på hos Larry, som bor närmast. Rolig, frågvis, brådmogen. Klappar händer åt det hon tycker om." Sedan försvinner texten och ersätts av en blinkande skylt på vilken det står: "Ingredienserna blandas." Eli börjar under tiden berätta hur Fimus arbetar.

"Baserat på de huvudpersoner som finns måste en intressant och spännande handling skrivas. Enligt vissa teorier kan handlingen behandlas som en kurva. Om denna formas tredimensionellt liknar den en avsmalnad havsvåg. I början presenteras personerna, problemen, miljön. Sedan utvecklas alla dessa moment för att stiga till ett klimax, för att sedan få en lämplig, snabbt avtagande upplösning, likt en våg. Fimus arbetar mycket strikt efter dessa idéer, för publiken skull."

På skärmen visas, samtidigt som en monoton röst hörs ur högtalarna: "Handlingsförslag: En liten flicka, Mary dyker från ingenstans upp och tvingar Larry att ta hand om henne. Efter att Larry återvänder från skolan nästa dag har flickan tagit med sig Mona, som förstår lika lite. De bestämmer sig båda för att söka reda på föräldrarna, samtidigt som Mona och Larry förälskar sig i varandra. Det visar sig att flickan är föräldrarlös, så de adopterar henne, gifter sig och planerar nästa unge. Filmens motto: ‘Vi växer med uppgiften’. Kontroll: Situationskomik: liten, vacker, brådmogen Mary försätter alla i festliga situationer. Upptrappning: Letandet efter föräldrarna. Uppskattning: 10 scener Larrys lägenhet, 7 utomhuscener, 3 Larrys skola, 5 Monas arbetsplats, 1 kontor, 1 kyrkoscen. Dyra skådespelare: 3, övriga skådespelare: 10, statister: 10. Budget: 1 800 000 kronor. Intäkter: 20 milj + - 100 milj. " Pip.

"Nu börjar finputsningen. Den enda siffra vi egentligen behöver är beräknade intäkter. Låt placera den i ett hörn på skärmen och börja putsa. ‘Det slog mig att en kattunge skulle passa bättre än en bister papegoja... Den satt visst bra" Eli än nöjd när han ser siffran med intäkter höjas med 5 milj. Tre timmar förflyter. Herrarna har fortfarande inte sett skymten av något färdigt material, men Fimus ställer allt mer och mer precisa frågor. Ett urval:

"´Blanda till en drink, är du snäll. - Jag är kock, inte bartender. - Jag är inte så noga längre!´ Var den rolig?".

" ´Jag vill veta vad ni gör - en lillasyster - min lillasyster? Jag måste få veta hur ni gör.´ Låter det vettigt?".

"Poliser jagar Mary på polisstation, vad ska radion spela?" frågar Fimus och Eli svarar "Mary had a little lamb ur radion!!". Fimus meddelar på skärmen "Bra, +40 000".

"Larry och tjockis i duell om Mona på diskotek" meddelar Fimus. Eli föreslår snabbt "med sopkvastar, Eli vinner" och ser sedan på skärmen "Naturligtvis, +350 000".

Eli föreslår lite drömskt "Larry sjunger kärlekslåt för Mona, pop med ukulele!". Fimus funderar ett litet ögonblick, men svarar sedan "Utmärkt, +148 000 (inkl. skivförsäljning), extraavg musik: -100 000, sångare: -100 000. Förslag: Komponerad titellåt (+500 000, utg: -50 000)". Eli vänder sig frågande mot herrarne. De svarar "Ok, John Trimulta måste sjunga titellåten". Eli meddelar detta och Fimus visar åter siffrorna, nu något förändrade: "Komponerad titellåt: +500 100, utg: 350 000". Eli rycker på axlarna och fortsätter.

"Slut: Mary börjar skolan, Mona och Larry vinkar av henne." slutar Fimus med. Eli suckar "För smörig, men den drar. Bra, klart slut."

"Enligt datorn är nu filmmanuset klart till 95 procent. Resten fyller nu Fimus i själv. Inkomsten är beräknad till 54 miljoner, plus minus 10 miljoner, beroende på regissörens förmåga. Manuset är mycket detaljerat, men om regissören börjar att omarbeta det på egen hand upphör Fimus beräkningar att stämma. Enligt tidigare erfarenhet får regissören högst ändra 30 procent av manusinnehållet för att filmen ska dra in 90 procent av Fimus beräknade inkomst." Fimus: "Pip". Eli: "Allt klart, jag är strax tillbaka". På skärmen börjar det visas diverse idérik datorkonst. När Eli en stund senare återvänder håller han en svart pärm i A4-format i handen.

"Varsågoda, detta är manuset. Det innehåller vanliga manusformen på högersidan. Beskrivningar och dialoger. Vänstersidan är grovt melodin, samt exempel på tagningar i bildform. Ett komplett partitur är snart färdigt, för eventuell orkester, eller elektroniskt för en musikdator, lagrat på diskett."

"Det har varit ett nöje mina herrar" säger Fimus. "Som avslutning ska vi se ett vackert avsnitt med George Formby på ukulele."

___________________________________

Denna berättelse är helt baserad på fantasi. Den är menad som en varning, för att manusförfattare ska sluta med upprepningar. Det behövs ständigt fantasi och söknadet av nya vägar inom filmen, för att denna ska förbli en "levande konstart". Datorerna däremot kan utföra upprepningar med förvånansvärd presision!