I Beijing finns många parker. Gemensamt för dem tyckte jag var att de alla innehöll träd, vatten, promenadvägar och parkbänkar. I vissa kunde man ta sig friheten att beträda gräsmattan, men i andra gick det inte, antingen för på grund av vakter, eller för att gräsmattan ersatts av asfalt, gatstenar eller dammig, tilltrampad jord.
Utanför en kinesisk park finns alltid en cykelparkering, där någon vaktar cykeln för 10 fen, ungefär 10 öre. Sedan går man till porten som otast är stor och i betong. Till vänster i byggnaden, som är en del av porten finns biljettkassor. De innanför hade ibland satt fram sin legitimation, för att man skulle få veta vem som gömmer sig där inne. Och jag tyckte det behövdes, för även om insynen inte var dålig, så gjorde avsaknaden av älskvärdhet från de stadsanställda kassörskorna att man aldrig annars skulle fått reda på deras namn. För 20 fen, c:a 20 öre, slängde de emot mig en inträdesbiljett, numrerad och tryckt på billigt, tunnt papper. Den liknade biljetterna i de kinesiska tunnelbanorna. Även denna slutade på samma sätt. Vid själva porten, tog en något muntrare kvinna emot den, rev den itu med en van rörelse, kastade den i en papperskorg bredvid sig och lät mig gå in i parken. Hon fortatte sedan sitt muntra prat om barnmat med en annan kvinna, kanske även hon anställd att riva biljetter.
Inträdet i en park varierar mycket beroende på hur berömd parken är, men enligt min åsikt också på hur mycket aktiviteter som man kan göra av med på inne i parken. Alltså kostar inträdet till en berömd park, som Ditan-parken, utan dyrare aktiviteter, ett par yuan.
Ofta är park och nöjespark samma sak i Kina. Det första man vanligen ser i en park är vattnet och någon liten ö något tiotal meter bortom vattnet. Vid vattnet finns ofta en brygga där man kan hyra båtar. Man kan välja på eldrivna motorbåtar, som åker sakta, men utan ansträngning, enklare ljusa roddbåtar, med åror som såg lite hemmagjorda ut och trampbåtar. Trampbåtarna är ofta i formen av en vit svan. Vattnet är alltid helt utan vågor och mycket varmt, så flytvästar tror jag ingen här ens hört talas om. Man lämnar en pant på 100 yuan, ungefär 100 kronor och kan sedan åka för 5 yuan per timme.
På vattnet växer vanligen vackra lotusblommor och ibland finns även guldfiskar. Att promenera i parken är dock huvudnöjet. Vägarna är normalt asfalterade, breda och kantade av höga lummiga träd, i vilka syrsorna spelar och fåglarna kvittrar. Trädslagen är valnöt, cypress, tall, cikada, al, lind, palmer, aprikos och andra sorter jag inte ens kan. Ibland finns mycket gamla, döda cypressers stammar, eller vackra av naturen urholkade kalstenar, som naturliga skulpturer i parken. De vackra, vita marmorbroarna över vattnet är alltid skulpterade, med små pelare i form av lotusblommor, på broräcket.
I vissa parker spelas musik, oftast västerändsk, klasssk, genom i träden strategiskt uppsatta högtalare. I dessa parker gör många pensionärer sin morgongymnastik. Vissa tränar taichi eller gör andra sträckövningar här även senare på dagen, under de svakande träden.
I många parker finns även olika aktiviteter, de flesta dock endast för barn. För det är oftast barnfamiljer som besöker parkerna. Det finns nästan alltid en hoppmadrass eller en plastborg, dit barn melan 2 och 6 släpps in genom en dörr av skyddande rep och kan sedan hoppa där inne för 2 yuan per 5 minuter.
Andra nöjen är att rida tre varv på en liten brun häst, eller åsna. Det fanns även möjlighet att åka vagn, dragen av schäferhundar, samtidigt som en liten levande apa hoppade i mitten. En mitt som bestod av ett enmeters plastskynke som dragits runt fem sex träd, för att få en inhängnad. Apan hade, liksom hundarna och de andra djuren gedigna järnkedjor. Så när ett litet barn fick lov och försökte mata åsnan, så gick det tyvärr inte, även om åsnan så gärna ville, för kedjan satt i vägen i munnen och ägaren orkade inte ta av den.
En gång såg jag även en fiskedamm. Vid en liten bänk sålde man små korta fiskspön. Sedan tog man sitt fiskspö och fick fånga ett antal fiskar från fiskdammen, en bassäng på kanske tre gånger tre meter, gjord i vit plast med kanske 10 centimeter djupt vatten. Det gällde att kasta kroken i närheten av den akvariefisken man ville fånga, för att därefter kunna stoppa den i en glasburk med vatten och ta med hem. Denna attraktion drog mycket folk, så länge det fanns fiskar iallafall.
I nöjesparen finns det också en skjutbana, där man skjuter med elpistoler på en liten måltavla bredvid olika plastfigurer. Om man då träffar, så ger tigern ifrån sig ett rytande, eller apan kanske börjar hoppa. Det låter väldeliga när man avfyrar pistolen och det finns många olika plastpistolmodeller att skjuta med. Man kunde vinna radergummi eller en penna om man träffade tillräckligt bra.
I de olika stånden, som finns i samband med nöjesparkdelen av parken finns också vapen i plast utställda på den finaste platsen i ståndet. Tolv olika modeller av plastpistoler och nio olika modeller av de betydligt färggrannare vattenpistolerna räknade jag mig till en gång, i ett stånd med endast ett fyrtiotal olika andra artiklar. Uppblåsbara ballonger fanns i form av apkungens stav, med vilken den populära kinesiska barnfiguren krigar mot sina fiender, eller i form av amerikanska slagrän. Också masker med ansikten som apkungen, dennes medhjälpare grisen, eller som olika Disneyfigurer fanns att köpa. Andra saker var såpbubblor, solfjädar, vindsnurror, små hästar att dra och lite annat.
Även den populära kinesiska papperssnurran, fanns i varje stånd. På en pinne har man virat papper ett tjugotal varv. Det blir som ungefär en liten toarulle av lite styvare papper, på ett träskaft. Genom att sedan hålla i skaftet och knycka till utåt, så vecklar sig rullen ut i knyckets riktning. Sedan återvänder den till sin ursprungliga form. Man kan leka med denna leksak med samma förtjusning som med en jojjo.
Barn kan även åka i en bärstol, framburen av en plastapa som spelar, som gungar väldeliga och som man kan styra runt inom en liten inhängnad. Man kan också rida på en med fyra fjädrar uppspänd röd plasthäst, 1 yuan för 5 minuter. Det finns förstås även olika slags karuseller och tåg, som de små barnen kan åka. Också här blev jag förvånad, när jag såg ett tåg där varje vagn hade en kulspruta, eller att karusellen var en blandning av hästar och pansarvagnar.
Ibland kan de melodier som karusellerna automatiskt spelar upp med elektronisk, pipig ton verka skrattretande. Exempelvis hördes i ett "We wish you a merry christmas" och "Bjällerklang" över en karusell, från den gröna trälådan, högtalaren uppe i ett träd, fastsatt med någon svart kabel och med en ensam glödlampa hängande bredvid.
Belysning i Kina är överhuvudtaget en blandning av överdrift och avsaknad. I nöjesparkerna eller utanför restauranger används långa rader med smålampor, ibland i olika färger, som blinkar och lyser effektfullt. Men vanligen skingrar de inte nämnvärt mörkret. Därför kompletteras de ofta med fula, löst hängande glödlampor, uppsatta på strategiska ställen.
I en park fanns det en tjusig dansbana med massor med ljuseffekter. Utlänningar hade gratis inträde, men barn fick inte alls komma in. I vissa parker springer barnen runt i gräset, medan föräldrarna pratar eller dansar till musik från en bandspelare som någon plockat med sig. Det är lustigt att se de små barnens byxor, som oftast är öppna i grenen, så de ska kunna kissa när de vill.
När barnen blir hungriga finns ofta något litet stånd med en speciell korv i röd plast, som barnen kan äta. Den smakade som finmalen skinka, utan kryddor tyckte jag. Annars finns grillspett för de äldre, eller glass, antingen som ispinne, eller olika gräddglass. Glassen var oftat ganska god, men smälte otroligt fort i värmen. När man lekt och promenerat sig mätt var det bara att ta cykeln hem.
Vi var på semester och hade det "varmt och skönt", som min lilla dotter ibland muntert sa. För att se mer av solen och även bada lite, på turistvis, bestämde vi oss för att åka till havet.
Från Beijing, där vi bodde till Beidaihe, en typisk turistort för kineser lockade oss en gatuförsäljare från ett bussbolag att åka buss till havet. Resan kostade bara ?? yuan och han sa att vi kunde bo på ett hotell vid havet, för bara 16 yuan.
Så vi startade halv sju en söndag morgon, med en liten resväska och cyklade till en cykelparkering. Vid busshållplatsen fanns en där man kan låta sin cykel stå i ett par dagar, för ett par kronors avgift.
Vi köpte sedan biljetter till havet. Det var en flicka som sålde dem utanför bussen och hon berättade också att avgångstiden varierar beroende på hur snabbt bussen fylls. Ibland kommer hela grupper och då kanske man åker kring sju, men vanligen väntar man tills de mindre morgontidiga passagerarna också kommit.
Eftersom vi var bland de första passagerarna, så fick vi de bättre platserna i fram, nästan direkt bakom chaffören. Medan vi väntade på att avgå fick vi besök av en försäljare, som sålde helfruset driksvatten i plastflaskor. Även en flicka som sålde filmrullar hälsade på ett par gånger och försäkrade sig om att vi alla hade i reserv.
Andra resande gick på små utflykter innan avgång och skaffade sig plastflaskor med läsk, påsar med aprikoser, eller kanske en hel påse med skinkskivor. De flesta kineserna skaffade sig även glasburkar med te. Chaffören själv hade en extra stor sådan glasburk, stående lämpigt till höger om förarsätet, framför den kanske tio centimeter höga trästatyn av Buddha, som atod på en liten hopvikt handduk.
Vissa åkte till havet i affärer, som ett par yngre män, vilka stuvat undan ett par kartonger med datorutrustning, för leverans till något sjukhus vid havet.
Det var en kinesisk buss vi färdades i. Ovanför den enda dörren, som varken var placerad längst fram eller i mitten av busen, utan snarare i bussens främre tredjedel satt en svart, kinesisk metallplatta som bl a meddelade att bussen rymde 61 sittplatser.
Några av stolarna kunde fällas ut mot mittgången, så att även detta utrymme kunde utnyttjas. Stolarna kunde inte lutas, men var ändå bekväma, i ljusbrun plast och överdragna med grönt, blekt tyg. Chafförens stol var istället överdragen med ljusblått tyg och hade även en liten vit duk på nackskyddet. Bakom förarsätet låg två gedigna brandsläckare.
Bussen for iväg halv nio, enligt den stora klockan som fanns uppe vid framfönstret. Den liknade klockorna jag minns från skolan, med sin stora, tydliga urtavla. Bussen verkade färdas tryggt framåt och passagerarna språkade glatt med varandra över stolsryggar, eller lyssnade på sin freestyle. Det fläktade skönt genom de vidöppna fönstren och vi band gardinerna i knutar för att de inte skulle fladdra eller blåsa ut. Det fanns inga klädkrokar, men det var knappast någon som hade extra kläder med sig, för det var, dygnet runt, kring trettio grader varmt.
Efter någon timmes färd gjorde vi ett kort uppehåll, då föraren endast hämtade en extras, stor tuta, av samma typ som stora långtradare har, inslagen i en plastpåse.
Efter kanske tre timmars färd gjorde vi uppehåll på ett rastställe vid en by, någonstans på landet. Den tycktes vara av samma slag som i västernfilmer, med tomma vidder i bakgrunden, en stengärdsgård och en dammig gårdsplan framför ett lite snett hus. Vi steg ur bussen och tågade först till den lite vresige medelålders mannen som satt till vänster om huset med restaurangen och tog 2 mao, cirka 20 öre betalt för inträdet till toaletten.
Denna viktiga byggnad var gjord helt i grå, gedigen betong. Jag tog vägen dit det kinesiska tecknet för man, skrivet med krita på betongen pekade. Man gick först på ett fält, avgränsat av ett bambustaket och jag märkte att vissa passat på att vattna fältet direkt vid ingången till byggnaden, istället för att vänta på att få gå in. Väl inne i det delvis med plåttak skyddade utrymmet fanns det tre skåror med tre farbröder på huk, som muntert snackade skit och rökte, med byxorna neddragna. "Det finns redan bajs där nere", lär min dotter förskräckt ha yttrat på damernas, där hon kikat ner. Dasspappret förutsattes man naturligtvis ha tagit med själv.
Efter förrättat värv kunde man skölja av händerna i en vit plåtbalja med ganska smutsigt vatten, som stod utanför restaurangingången. Om man inte var nöjd med vattnets renhet, kunde man naturligtvis hämta nytt, till även de nästkommandes belåtenhet.
När man kommit in i restaurangen kunde man sitta ned vid ett av de ihopfällbara borden, på någon av de små, ganska söta träpallarna. Vid en enkel glasdisk hämtade man engångspinnar, ihoprullade i en liten vit servett, samt läskigt gröna plastmuggar för öl, läsk eller vatten. Bakom glasdisken fanns även några nödvändiga artiklar för försäljning utställda, som olika tilltugg, billig sprit, läsk och vatten i flaska.
Maten bestod av ris eller nudlar, samt någon kinesisk grönsaksrätt och kötträtt. Efter att man ätit var det bara attt stiga på igen och bussen avgick strax därefter.
Efter någon halvtimmes körning blev det stopp i trafiken. Två lastbilar hade krockat i en by lite längre fram och blockerade helt vägen. När chaffören gick fram och frågade när vi kanske skulle kunna få fortsätta, så fick han höra att man väntade på polisen. Ute på landet börjar polisen sitt arbete inte förränn halv tre. Alla kom nu med olika goda råd. Vi stod vid en avtagsväg och en annan, liknande buss som inte hade lust och vänta körde in på avtagsvägen, i förvissning om att senare på något sätt kunna ta sig ut på den stora vägen igen. När den andra bussen inte kom tillbaka inom en halvtimme förmodade vår förare att avtagsvägen fungerade och vi åkte också dit.
Denna väg var inte asfalterad, utan troligen till för traktorer på väg ut till fälten, jordig och guppig, minst sagt. Efter en stunds färd, så mötte vi den andra bussen, nu på återväg. Den andre föraren klagade att en bonde begärt 1000 yuan för att låta bussen åka över bondens fält och låta den komma fram till den stora vägen bakom olycksplatsen. Ingen kunde naturigtvis betala så mycket pengar, utan man fick återvända. Eftersom vägen var smal och ytterligare 6 lastbilar hakat på oss, så behövdes lite duktigt manövrerande för att vända karavanen.
När vi väl kom fram till den avtagsväg vi avvikit från, så hade trafiken kommit igång lite och vi kunde efter lite köande åka förbi hindret. Under detta köande hade några glassförsäljare gyllene tider. Det fanns någon slags krämig glass med chockladöverdrag eller en enkel ispinne att välja på. Vi lyckades både äta upp glassen och bli ordentligt kladdiga. Jag lade då märke till en stor vattenkanna som chaffören hämtat under rasten. Den stod till vänster om bussdörren, strax framför en ljusröd plastbalja, i vilken vi kastade våra glasspapper, för det var papperskorgen. Efter glassen och av köandet så dåsade vi alla till en smula.
Vi väcktes av den nya busstutan som tutade på mötande och framförvarande bilister. Kanske var det medvetandet om att en olycka redan skett, som fick mig att börja se närmare på trafiken. Därefter höll jag resten av resan krampaktigt i stolen och tittade som fastnaglad på hur man körde på landet i Kina.
Det första jag fascinerades av var att alla alltid ville köra i mitten av vägen. Vår buss körde alltså oftast på själva mittlinjen och mötande fick flytta på sig. Den som hade större fordon, eller kunde tuta högst hade företräde. Ändå var vägen bred nog att rymma fyra bussar som vår i bredd.
Ibland fanns olika slags gatuförsäljning på vägkanten och ibland torkade bönderna sin säd vid sidan av vägen. Vi passerade även cyklister ibland, men ändå var det mycket sällan som inte ett till fordon kunnat åka till höger om det som körde närmast kanten.
Traktorer och hästdragna kärror körde vanligen så nära mittlinjen de fick för andra, ilsket tutande bilister. Jag såg en gång en traktor som helt lugnt körde på vänster sida av vägen och de mötande passerade, ibland till höger, ibland till vänster.
Vid omkörning försöker lastbilarna ibland, i det längsta att slippa bli omkörda. Även om det kom mötande fordon och det fanns massor med pats till höger, så vägrade de ofta att flytta sig i sidled, bort från mittlinjen. Jag såg en gång en karavan på 5-6 lastbilar, körandes med bara några meter efter varandra köra om en traktor, utan att ens bekymra sig om att de då körde in på de mötandes kärfält.
De som kör ut från mindre vägar, ser sig sällan om, utan åker bara ut, ofta diagonalt mot vägen. En lastbil som lastat så mycket tegelstenar att de ramlade av under färd, stod och blockerade delvis vägen från en sida. Från andra sidan av vägen blockerade tegelstenshögen trafiken, så det var ganska krångligt att åka förbi. Polisen och många människor stod runt och pratade, men ingen verkade bry sig om att plocka upp ett tjugotal tegelstenar för att få trafiken att flyta igen.
Det var vid omkörningar som bussens nya biltuta kom så väl till pass. Man tutade nämligen alltid för att skrämma mötande trafik att sakta ned, för att slippa en trafikolycka. Omkörningar kändes alltid farliga. Vår buss visade sig ha två chafförer, vilka glatt bytte plats utan att ens bry sig om att sakta farten. Några fordon som körde om oss saknade helt nummerplåtar. Vi passerade ytterligare två trafikolyckor.
Slutligen passerade vi några berg, fiskmåsar, luften blev friskare och vi nådde lyckligt fram till havet. Innan vi stannade, talade chaffören varmt om bussbolagets eget hotell. För endast 25 yun per person för eget rum med tv och bad. Eftersom det var bara ett par meter till hotellet från busshållplatsen tog vi in på det hotellet. Det var fint, med färgtv, nya tandborstar och tepåsar till gästerna.
Sedan njöt vi i ett dygn av att vara vid havet, den friska luften, vattnet, solen och av den fina sandstranden. Jag njöt specillt av att i en hyrd badring, ett bildäcksnav, låta mig kastas runt i de härliga vågorna. Vid stranden fanns även kiosker där man kunde hyra klänningar, brudklänningar, kejsarkläder, peruker och vackra stolar, för att fotograferas i. Speciella cigarettfimpsplockare fanns vid stranden och höll den ren och fin. Överallt längs gatorna fanns butiker som sålde koraller, pärlhalsband, snäckor, badbyxor och andra souvenirer.
Vi valde restaurang, utifrån vem som hade finast krabbor och musslor utställda i plåtbaljor utanför och åt sedan färska havsspecialiteter.
Tillbaka for vi solbrända, med tåg. Vi valde att åka sovplats, vilket kostade oss 24 yuan, men bekvämligheten att ha en hel egen säng att sitta och ligga på vid tillbakaresan kändes obetalbar. Tågets avgång var så obestämd att den inte ens stod på biljetten, utan vi fick vänta i en timme, för att vara säkra på att inte komma för sent. På tåget behövde man inte heller lida nöd, för det gick runt diverse matförsäljare och sålde olika kinesiska rätter, i matlådor. Även glass, öl och annat fanns att köpa.
Hekomna i Beijing noterade vi sorgset att luften inte längre var härligt frisk och att temperaturen var som vanligt i juni månad kring 30 grader. Men vi hade nu iallafall en skön havssemester att minnas.
Att åka hiss i Kina kan vara en interessant upplevelse. Jag bodde på 14:e våningen i ett 18-våningshus.
Man gick man igenom husets portal, någon slags stor ring i betong, sedan uppför några, ganska höga trappor för att komma in i själva huset. Husets dörrar verkade alltid ha varit öppna på vid gavel, så man la knappast ens märke till dem efter ett tag.
Inne i huset, till vänster fanns sedan en bur, av samma slag som biljettkassorna på museer, med glasrutor, en lucka, dock kanske inte för pengar. Om dagarna fanns alltid ett antal personer där, inbegripna i allvariga diskussioner, rörande allt från bio till melonpriser.
I närheten av buren fanns i vissa hus också en slags nödbutik, med ett fåtal viktiga artiklar, som glass, öl, sprit, toapapper , mm, vilken var öppen nästan dygnet runt.
Golvet i huset var traditionell grå betong, som till skillnad från betongen i lägenhetena var ännu gropigare, smutsigare och säkert en av de bidragande orsakerna till den lukt som alltid skvallrade om att man var innomhus.
Den vanligaste belysningen var dagsljus och efter mörkrets inbrott tog alla hjälp av ficklampor. Oftast ansträngde sig inte ens invånarna om att prova de många olika strömbrytare som fanns på väggarna utanför lägenheterna. Eller snarare brydde de sig inte om att titta närmare i de små gapanmde hålen där endast lite kablar numera fanns, men där det en gång funnits eller kanske en gång kommer att finnas en strömbrytare för belysning i trappuppgången.
Bakom en liten vägg, som effektivt dolde de siffror som visade olika våningsnummer fanns hissen. Bredvid hissen fanns en av de få allmänna platser i huset där ett flertal lampor fungerade, bakom ibland sprukna plastbitar som skyddade dem, Det var västerländska siffror, ett till 18, samt knapparna upp och ner. Genom att se vilken siffra som lyste såg man direkt på vilken våning hissen befann sig. Man fick dock inte alltid lita på att när dem var på väg ner att den verkligen skulle nå fram.
Hissens innanmäte var i ljusblått, täckt av smuts. När de två yttre och de två inre ståldörrarna öppnade sig, strålade det starka ljuset från hissens lampa mot en.
Oftast strålade även hissflickans leende, där hon satt på en trästol, lite framåtlutad med ena handen framsträckt mot den stora manöverpanelen på väggen framför sig. I vårt hus fanns det tre olika hissflickor som arbetade i skift. Ännu har jag inte skådat någon hisspojke i Kina. Alla tre var i högsta grad kvinnor, alla lite olika, men alla på sitt sätt hängivna sitt ansvarsfulla arbete.
Den yngsta, kanske 25 år gamla läste oftast en roman samtidigt. Hon skötte hissen snabbt och effektivt, ibland utan at ens närmare granska de åkande fortsatte hon att läsa under färden. Hon stannade alltid där det var medningen, varken mer eller mindre. Tyvärr var hon den som nästan aldrig gjorde det med ett leende.
Den lite äldre, tekniska men även lite blyga typen verkade ha ägnat mesta tiden åt att lära sig bemästra hissen. Manöverpanelen bestod nämligen av ett drygt tjugotal knappar, där olika våningar, kunde väljas, ordnade i två kolumner, nedifrån upp, höger till vänster. Men eftersom hissen redan använts ganska länge, hade siffrorna nötts bort och ibland kompletterats med små klisterlappar ovanför knapparna. Eftersom hissen endast var konstruerad att stanna på udda nummer, men samtliga våningar hade hissplan, så krävdes en viss teknisk skicklighet för att i rätt ögonblick fälla ned en av de tre strömbrytarna och därefter trycka på rätt knappar för hissdörröppning, stängning, elektricitet, larm eller vad det nu kunde vara. Ingen av de tre vita knapparna hade någon förklaring, men de kunde används för att åka manuellt mellan olika våningsplan. Förutom alla knappar och strömbrytararna inkluderade manöverpanelen även ett nyckelhål, dit bara de som arbetade med hissen hade nyckel.
Denna hissflickas talang var att blygt, tillmötesgående och kunnigt trycka på knapparna och tvinga hissen att stanna även på jämna våningar, när invånarna hade väskor eller när de var gamla. Annars måste de ju alltid gå ner en våning.
Den tredje hissflickan var den äldsta och säkert den mest erfarna. När man inträdde i hissen var det alltid hon som mötte med ett brett leende, bestående av en ojämn, gulaktig tandrad, där två framtänder hade hack, som på en såg. Hon läste aldrig något, utan kastade sig istället över den inkommande med vänligt prat. Hon skötte förutom hissen, säkert större delen av skvallret i huset, genom att förhöra sig om hur allt stod till med de åkande. Ibland väntade hon på svaret, liksom helt omedveten om att den instigande även väntade på att hon skulle komma ihåg hissen, hennes hiss. Hon hade en liten pojke och gav gärna goda råd som hon hört eller provat själv, i fråga om allt mellan himmel och jord, egentligen. Samtidigt föstod hon de åkande ofta bättre än hissen och var tvungen att med händerna tvinga upp dörrarna ibland, när hon tjänstvilligt, manuellt tvingat upp hissen till de jämna våningsplanen.
Kanske var det på grund av krångligheten at få hissen att fungera som de åkande önskade, som var anledningen till att den ofta fastnade och gick sönder. Det var trots allt en hiss där man i hisstaket, för att förhindra alltför mycket drag klistrat tidningar, vilka gulnat. Hissgolvet var grönt och smutsigt, repigt, dock som troligen den enda allmänna ytan, ej av betong, utan av plast.
Hissens öppettider var från sex på morgonen till elva på natten. Den som kom för sent då de tre hissflickornas skift var över, fick ta trapporna.
Jag besökte samma hiss, två år senare. Den enda nyheten var att hisstaket gjorts i ljusgrön plåt och en stor fläkt satts i mitten. "Men vi vågar inte sätta på den, för den är nog full med damm sedan förra hissreparationen", förklarade den äldsta hissflickan, brett leende.
I Peking, eller Beijing som kineserna kallar sin huvudstad, är det man först slås av på gatorna antalet kineser. Det låter kanske lustigt, men det är bara så. Och man slås av detta faktum ute på gatan. Inne i husen, eller på museer och hotell, så finns de säkert, men det är på gatan de verkligen syns i sin rätta mängd.
Gatan i Beijing är bred, med många filer. De större gatorna har upp till tre filer för bilar i vardera riktningen. Ofta avskiljs gatans riktningar av betongpelare, med något slags järnstaket i mitten. Ibland är dessa staket flyttbara, ibland inte. De var ofta målade gröna, men färgen hade oftast flagnat av helt, av vind, sand och avgaser.
Bilarna tyckte jag kunde delas in i tre typer. Dels de fina, ofta utländska bilarna, med en chafför som körde chefen. Det är firmabilarna, och chaffören liksom följer med på köpet. Han ska alltid vara redo att köra chefen till flygplatsen, eller att köra chefens barnbarn till skolan. Vanliga små personbilar fanns inte särskilt många och de som fanns märktes knappt.
Den andra kategorin är taxibilarna. Det finns förvisso taxibilar av samma typ som i andra städer, dvs bekväma personbilar, men de är i Beijing dubbelt så dyra att åka som de vanliga, gula, iögonfallande taximinibussarna. Dessa minibussar, med plats för ungefär 6 personer kör för 10 yuan, dvs c:a 10 kronor inom 10 kilometers omkrets. Man öppnar dem med en skjutdörr från sidan. De skakar en del, är sällan luftkonditionerade och har ofta trasiga säten, men man blir på sätt och vis ändå fäst vid dem, kanske på samma sätt som med en Londontaxi. Bilbälten har aldrig funnits i dessa. I personbilar finns de endast fram och man kan få böta 5 yuan om man inte använder dem. Om man någonsin hittar en polis som bryr sig förstås.
Den tredje kategorin är tunga fordon. Med detta menas lastbilar, ofta i ljusblått av någon kinesisk modell och bussarna, som har både en konduktör och chafför. Att åka buss var trevigt, speciellt när man studerade medresenärerna, allt från pojken som klänger på mamman, till mannen som i trettigradiga värmen drack te ur sin glasburk, samtidigt som bussen krängde hit och dit.
Till höger om bilisternas körbana finns ibland en liten trädgård, kanske 2 meter bred, med ett träd i mitten och omgärdad av en häck på ena sidan. Ibland växer det gräs där, ibland inte. Den sträcker sig naturligtvis längs med gatan och avskiljer bilisternas körbana från de cyklande.
Det är nämligen cyklisterna som får gatorna att se så folkrika ut. De har på de större vägarna så mycket utrymme, att fem sex cyklar kan åka i bredd.
Till höger om cykelkörbanan finns ofta träd som bildar en alle, i vilken det fläktar behagligt. Ibland är träden även mycket vackra, som exempelvis en alle av nästan ett hundratal tjusiga ginkoträd. Ibland sitter det syrsor i cikadträden och deras spelande kan vara rent öronbedövande. Det finns även speciella syrsfångare, som fångar syrsorna med långa pinnar med tuggumi i änden. Ibland används syrsorna för medicinska ändamål, men ibland också för att man ska kunna ha syrsan hemma och lyssna till dess spelande.
Att cykla i Beijing är det vanligaste fortskaffningsmedlet. Det är lätt, för det existerar inga backar och alla kör måttligt fort. Vissa cyklister vill utmärka sig, som t ex den mannen som cyklade med ena handen på styret och den andra på den otroligt högtljudande kinesiska cykelringklockan, varunder han pinglade och pinglade.
De kinesiska cyklarna är stadiga, oftast utan växlar och med gedigna trumbromsar. Det finns inga cykelsitsar för barn att köpa, så kineserna ha oftast bundit ihop en bambusits, vilken de satt fast själva på paketållaren, eller på stången mellan sadeln och styret. På senare tid har även mountinbike blivit populära.
De enda lite ovarsama i trafiken är nog de trehjuliga cykeltaxibilarna. Trehjuliga cyklar används också ofta på samma sätt som lastbilar, för att frakta ris, meloner eller andra varor.
Ofta är den asfalterade cykelkörbanan betydligt bättre än den guppiga, ibland av cementblock sammansatta körbanan för bilister. På andra ställen är gatorna inte så breda och då åker cyklisterna till höger om bilisterna och får väja för stannnande bussar och taxibilar.
I korsningar brukar vissa ibland titta på trafiksignalen där grönt blinkar, innan den slår om till rött. Cyklist tittar istället oftast på de korsandes signaler, så att de kan åka lite före in i mitten av korsningen och därmed slippa åka slalom bland bilarna. Men det hände en gång att tre vanliga personbilar bekymmerslöst körde mot rött, tätt efter en polisbil, så respekten för trafikförseelser verkar måttlig.
Ibland står det en liten pall och en polis i mitten av de riktigt stora korsningarna, men enligt rykten är hans främsta uppgift att vara redo att skrida in när det redan hänt en olycka eller när det blivit trafikskockning. Oftast pratar polisen lugnt med någon god vän och ser endast gäspande på den farofyllda trafiken.
Cyklisterna, som svänger till vänster åker till exempel nästan diagonalt genom de stora korsningarna, vanligen mellan åkande bilar med endast några centimeters marginal. Signaler för cyklister och gående existerar ju ingenstans, utan alla rättar sig efter bilisternas trafikljus, eller snarare efter vad som åker och inte åker.
Trafikskyltar finns ibland med kinesiska tecken och ibland med lättförståeliga symboler, som t ex ett överstruket horn, vilket betydde att man inte får tuta inom området. En i högsta grad nödvändig skylt, med tanke på hur mycket det vanligen tutas.
Cykelparkering förbjuden, ett svart kinesiskt tecken, med rött överstruket är en av de få cykelrelatertade skyltarna. Ett par svarta tecken på gul botten betyder "håll avstånd", tydligen något som icke kinesisktkunniga utlänningar knappast behöver påminnas om lika mycket som kineserna, vilka oftast kör tätt, tätt ihop.
Vanligen är skyltarna vita på blå botten eller röda på vit botten, så det förvånar säkert när det över en bro hänger en fin, handskriven trafikskylt med svart på vit botten. På en blåvit skylt till höger om den udda finns namnet på bron. Samma sak står även på den svartvita, men där skrivet av en känd person. Alltså finns båda, den svartvita snarare som gatukonst. Den svrtvita är vanligen beydligt mer svårläst men också mycket vackrare.
Ibland är broarna lite feltänkta, som en bro över en annan väg. För att få rätt höjd på bron är den undre vägen som i den dal. Men när det regnade en dag fylldes dalen och vattnet steg till nästan en halv meter på vägen, för de som byggt bron hade tydligen glömt bort att bygga in ett avlopp.
Broar behövs inte bara då man åker över floder, utan man har på senare tid även byggt diverse speciella cykelvägar och tunnlar för att underlätta för trafiken. De är kanske lite knepiga att hitta bland i början, men de får trafiken att flyta bättre och säkrare, samt har även helt andra företräden.
På vissa broar, där körbanan är i två nivåer, den övre för bilisterna och undre för cyklisterna är akustiken ganska hygglig på cyklistplanet. På kvällarna samlas där några som spelar kinesisk fiol (arho och qingho) och sedan turas lokala amatörer att sjunga olika välkända arior Pekingopera.
Ibland på sommaren när vädret tillåter är det även dans och uppträdanden under bron. En gång var det exempelvis ett tiotal pensionärer som rörde sig rytmiskt och samstämt till en trumma och cymbaler. Det var troligen någon lokal pensionärsförening.
Under broarna finns ofta också en av dessa välsignade cykelreparatör som kan laga en punktering för under 2 yuan. De meddelar sin existens med ibland bara en kartongbit på vilken de med krita skrivit de två kinesiska tecknen för cykel och reparera.
På bron säljs diverse varor. Från bron leker man också med vackert målade, kinesiska pappersdrakar. Först släpper man dem ned, mot det mörka flodvattnret. När sedan vinden börjar blåsa, så drar man i snöret och låter draken åka uppåt och fångas av den starkare vinden högre upp. Drakarna som används vid broarna är nästan alltid av samma modell. De är gjorda av bambu och papper, med två tydliga vingar och en bred stjärt. De är alltid vackert målade, antingen enfärgade svarta eller röda, eller i flera vackra färger i form av fjärilar, drakar , trollsländor och annat. De flyger ofta till enorma höjder, kontrollerade av kineser som håller sina speciella spolar. Dessa kan liknas vid en liten väderkvarn, som man med ena handen snabbt kan få att snurra och därmed dra in draklinan igen. Tyvärr kommer inte alla drakar säkert hem, vilket ibland drakskelett som hänger i telefonledningarna över gatan vittnar om.
Försäljningen längs vissa vägar är specialiserad på mat, sidenkläder, eller på souvenierer. Lite utanför centrum finns vid rätt årstid en hel gatan med nästan bara melonförsäljare, med säkert ett tusental vattenmeloner för försäljning. Dessa försäljare, liksom många andra som säljer sina varor vid gatan, sover också över i "butiken utan dörr". De fungerar därmed som gatuvakter.
Förutom meloner kan man köpa frukt som annanas, lychee, aprikoser äpplen och annat som glass, cigaretter, läsk och vatten på gatan. En glassförsäljare har ofta en liten vagn med glass i glasspapper och kanske ett isblock, på vilket han låter läsk och vattenflaskor bli kalla. Oftast finns isglass eller gräddglassinne. Ibland finns även olika slags bägare och de brukar vara godare, men också dubbelt så dyra, över 2 yuan.
På morgonen dyker äggpankaksförsäljare upp. De gör shebing på sin platta stekpanna direkt i sin vagn lik ett minigatukök. Det är en pankaka med ägg och någon slags våffla, som de slår ihop till ett utseende likt en veckad tunnbrödsrule. En perfekt frukost för en billig peng.
Gatumatförsäljning finns annars ofta samlad kring speciella gator. Rätter omfattar nästan alltid olika kötknyten, kalla nudlar, sniglar, olika slags kött på spett och friterade rätter gjorda på mjöl. Det är hyfsat renligt och mycket gott, men det finns sällan en större meny, så man får till exempel ibland skaffa öl till maten på egen hand. Inte långt därifrån brukar det stå en rad med gröna, medfarna soptunnor vid trottoarkanten, fyllda med alla slags rester, samt använda kinesiska engångspinnar, det vanligaste matbesticket.
De ljusblå papperskorgarna i järn, formade som en pokal, har endast fyra ganska små öppningar på sidorna, så många besvärar sig inte med att kasta in skräpet. Men tack vare med de många gatusoparna ser gatan aldrig skräpigt ut.
Efter klockan åtta får hästfordonen komma ut på gatorna. Det är oftast två eller trespannen som transporterar varor som kol, mat eller byggnadsmaterial. Det är slitna, men snälla och starka draghästar och deras klapper brukar höras till långt in i natten, på den kinesiska gatan.