Denna text är en hyllning till boken "Godmorgon Fröken" av Gunilla Molloy. Den fick mig att tänka. Därav hyllning.
Den innehar undertiteln "Ett samtal om makt, kön och lärarprofessionalism".
Samtidigt finns i den många åsikter, slutsatser vilka jag inte alls håller med om.

Det är intressant att föreställa sig läraryrket. Det som gjorde yrket aktat förr var lärarens överlägsna kunskap. Då präster var lärare, var de samidigt ofta även byns domare, psykologer, läkare och auktoritet. De var rika, aktade och kunniga.
    Anledningen till detta var självklart att de ägde den kunskap som folket respekterade. Så jag funderade. Vilken kunskap skulle idag göra läraryrket lika aktat som då läraren var byns mäktigaste man? Jag gillar SF...


Hej Fröken, av Peter Freund

Dagen började bra. Efter att ha stigit upp och hjälpt min man med frukosten till barnen bestämde jag mig för att ta tunnelbanan. Han ordnar skolgången för mina två älsklingar, för han vet att jag har en del att tänka på. Det är tur att hans yrke som polis inte kräver förberedelser på samma sätt.
    Tunnelbanan var avkopplande, även om jag idag träffade Åke, Lisas pappa. Åke arbetar på bank, kanske i 40-årsåldern och är ganska aktiv i föräldrarföreningen.
    - "Hej Lisa, vilken tur att jag träffade dig. På banken har de infört ett nytt datorsystem, Ohmi och alla ska utbilda sig och ha prov nästa vecka. Du som är lärare kanske vet hur jag ska göra för att lära mig det snabbast."
    - "Hej Åke.Ohmi? Minna du läxan som Lisa fick i förra veckan? Alla skulle gå på internet och via Google söka efter Sokrates? Jag läste på nätet att de lagt upp bankkurserna nyligen. Sök via Google, så hittar du säkert Ohmikursen också. Vi ses."
    De har det svårt på banken dessa dagar. De flesta bankmännen gick ut skolan för mer än 5 år sedan och arbetsgivaren kräver att de har betyg från skolan enligt en högst 5 år gammal läroplan. Men till skillnad från oss lärare, ingår inte deras kompletteringskurser i arbetstiden.
    Att stiga in på en skolgård, efter vandrigen från tunnelbanan inger mig säker samma känslor som lärarna hade redan för hundra år sedan. Eleverna som leker i klungor och alla muntra, spridda skratt. Jag sträckte på mig lite extra och korsade, stolt leende skolgården, samtidigt som jag nådigt hälsade på elever här och där, vilka går i just min klass, eller vilka glatt ropade "Hej Fröken".
    Min klass består av 40 elever. Jag ser fram emot att träffa min nyblivna tonåringar. Förr brukade klasser på mellan och högstadiet anses ha disciplinproblem. Därför har proven för att få vara lärare i sådana klasser höjts ytterligare. Det är svårt att kontinuerligt klara alla testerna, men det är det värt. Alla människor kan ju läsa på internet vilka prov som dagens lärare måste ha klarat för att anses behöriga.
    Förr behövdes en enkel examen och sedan kunde man tampas med eleverna på obestämd tid. Men stackars den lärare vars kompetens brast i jämförelse med eleverna. En engelskalärare, som inte visste vad Ultima innebar blev omedelbart till åtlöje, för det var ju framför datorn som många av barnen lärde sig engelskan hemma.
    Lösningen blev prov. Jag tänkte på den rad hårda prov som väntar denna termin. Microsofts nya programvaror har uppdaterats och deras specialister är ombedda att föreläsa på lärarkursen nästa vecka. Provet för att bli "Certified Professional" är något vanliga arbetare får kämpa för att läsa in. Men lärare, tack vare den statliga lärarresolutionen och de kontinuerliga kompetenskraven får göra alla prov gratis och brukar klara dem ganska lätt. För studera, det kan vi lärare.
    Det är också anledningen till att många idag söker sig till läraryrket. Ingen kan bortse ifrån att lärares yrkeskunskaper när det gäller ämneskompetens och just data är de allra bästa. Mina 40 elever vet detta och deras respekt och beundran lyser ibland från deras ögon, när jag på ett enkelt sätt förklarar ett svårt problem. Det är roligt att minnas det, efter en lång arbetsdag.
    Min assistent Johan mötte mig i korridoren. Han hade redan läst mina instruktioner för dagens lektion och startat datorn. Han är ung och lovande. Han hoppas klara sin lärarexamen på bara ett par år. Ett års obligatoriska praktik, i min klass har han snart bakom sig.
    Vårt klassrum har normalt bara en dator. Det är inte för att pengar saknas, snarare tvärtom. Det är något jag själv valt utifrån denna termins klassbudget. Men eftersom enkäten i början på terminen bekräftade min gissning, att nästan alla har en dator hemma, så har jag låtit eleverna göra läxor och ibland prov hemifrån.
    Jag minns den första gången så väl. Blev uppringd av tre föräldrar, som ställde exakt samma fråga: "Menar fröken verkligen att provet i matematik ska göras av min son hemifrån enbart via datorn?" De kände inte till de möjligheter de själva köpt via datorn. De två familjerna som inte hade dator löste jag elegant genom att skänka dem två av skolans gamla uttjänta burkar.
    Under tiden som jag nästan uppslukades av kära minnen, hade Johan satt på projektorn och startat presentationen. Det var en enkel redovisning av andra världskriget, som en skola i Australien gjort nyligen. LHS förslog denna som komplement till lärobökerna och när jag titta igenom den igår eftermiddag ansåg jag den utmärkt, speciellt med LHS kompletterande texter och anvisningar. Den kom att perfekt fylla förmiddagen, uppdelad i korta sammandrag av kriget, i ett fåtal specifika aspekter.
    Det jag uppskattade mest var litteraturkopplingen till det politiska skeendet, där böckerna som utgjorde grunderna för kommunismen, fascismen, nazismen och socialismen på ett utmärkt sätt fanns sammanställda. Jag passade på att skriva ett par uppskattande kommentarer och förbättringsförslag till författarna i Australien när jag ändå gick igenom materialet. Uppskattning är något man inte kan få för mycket av.
Johan satte sig ned i samband med att jag förklarade materialets koppling till historieböckerna och gick igenom de småfilmer som ingår i presentationen med hjälp av klassens stora datorprojektor. Därefter rasslade skrivaren till och ut kommer 16 olika papper. Det är skönt att skolarbetet har blivit så världsstandardiserat, att alla vet att klasser helst bör uppdelas i jämt antal grupper med ojämt antal elever. Därmed kan jag dela ut 2 papper till var och en av de 8 grupperna.
    Därefter gällde grupparbete, med uppgift att leta rätt på och sätta sig in i sammanfattningar av böcker, utifrån litteraturlistan som finns med på varje papper och sedan att bevara ett antal frågor på papper 2.
    Klassisk undervisningsmetod egentligen, tänkte jag. Det är inte mycket som föräldrats i skolan över alla årtusenden. Fast samarbetet och samordningen tack vare datorerna har betytt mycket. Ett tag stod skolan still och blev tagen på sängen av främst datautvecklingen, så läraryrket sjönk i aktning. Sedan förstod man att endast relevanta kunskaper kunde ge ett yrke i ett kunskapssamhälle status.
    Människor diskuterade ett tag mycket kön i samband med skolan. Men så småningom insåg man att kunskaper är könsoberoende och endast när samma kunskapskriterier gäller för vanliga människor som för lärare som läraryrket kan bli respekterat.
    För privilegiet att alltid ha tillgång till vidareutbildning gratis, främst via nätet, krävs att varje lärare klarar de årliga kunskapskraven. Det var när Datorkörkortet istället för av datorföreningen började administreras av LHS, som omvärlden åter började respektera lärarkåren. "De kanske kan tänka, ibland, trots allt.", skrev någon i en tidningsartikel. Men det var för länge sedan. När sedan lärares ämneskunskapskrav blev allmänt tillgängliga och när vem som helst kunde bli lärare, genom att bara genomgå ett antal prov, på samma sätt som högskoleprovet, så strömmade plötsligt intresserade till läraryrket.
    Jag minns provet i klassledarskap. Det var bara 5% av alla sökanden som klarade provet vid första försöket. Att sedan omprov krävde ett antal månaders dokumenterad skolpraktik som lärarassistent gjorde att människor började intressera sig för vad som händer i skolorna.
Lunchen idag kommer som vanligt att bestå av ett föredrag från näringslivet. Företag får betala för att föreläsa, men de vet att den 10 minuters kritikstund de får för pengarna kan göra dem mer nytta än ett flertal föredragshållarkurser. Det är visst en elektronikkonsult som ska föreläsa om någon ny teknik för gräsklippning. Jag tänkte på Lotta i paralellklassen som fick förfrågemejlet från LHS. Hon fick sätta sig in i företaget igår och formulera ett antal kompletterande frågor. Fast det borde ha varit enkelt, tänkte jag, för vi lärare har ju en del rutin.
Klassen har arbetat duktigt idag. En del har sökt via datorn. De har som vanligt bara fått en halvtimmes datortid i klassrummet, så de har sett till att nyttja den väl. De har oftast snabbt sökt efter relevant information och därefter skrivit ut på papper, för att kunna läsa och diskutera i lugn och ro. Men eftersom jag gav tillåtelse att Johan följde med 4 grupper till biblioteket, där det finns fler datorer, så hann alla med att både söka och snabbläsa materialet. Att redovisningarna skulle bli av imorgon bitti imorgon meddelade jag i förväg. Det gav också grupperna möjlighet att planera redovisningsform.
    Alla har läst och tränat redovisningstekniker tidigare, i samband med svenska och de flesta av mina elever tog faktiskt ett frivilligt certifikat i PowerPoint. Troligen kommer de flesta att redovisa med hjälp av dator. Fast det är ju bara trevligt. Det visar då att de inte bara kan utnyttja de moderna verktygen, utan oftast också att de själva arbetat med uppgiften hemma. Att de inte kan hinna allt på lektionstid framgick tydligt av inledningen till materialet från LHS.
    Bara ett par gånger har jag behövts vid lektionen. Det var inte bara eleverna, utan nästan mer Johan som behövde hjälp, tyckte jag. Med ett leende tänkte jag på att vissa elever av motsatt kön roade sig med att få honom att rodna. Stackars Johan, det är något jag kommer att behöva ta upp med honom. Hur man bibehåller distans och auktoritet. Fast inte är det lätt.
    En halvtimme innan lunchrasten samlades alla i klassrummet igen och redogjorde kortfattat för sina aktiviteter. Det är den utsedda gruppledaren enligt klassens rullande schema som skötte talandet. Per var som vanligt väldigt osäker och stammade, men jag tycker faktiskt att han trots stammandet lyckats redogöra bäst vad gruppen gjort. Kanske hans stamning får honom att bättre tänka igenom vad han ska säga. Något Pia, som både pratar fort och onödigt, borde tänka på. De numera spontana applåderna efter varje elevs framförande, innan de sätter sig talar alltid ett tydligt språk.
    Lunchen var munter. Elektronikkonsulten presenterade en revolutionerande ide, som jag sedan 5 år har i min trädgård, en datorstyrd gräsklippare. Det unika var att hans tekik påstods vara ny och renare. Åtminstonne var det vad han med presentationen önskade visa. Fast jag tyckte synd om honom, efteråt.
    Lotta är ibland inte nådig och hon kritierade sakligt, men nästan grymt, allt från färgvalet i teckensnittet i presentationerna (röd text på svart bakgrund är inte utskrivbart, kan ej ses av färgblinda, etc) till att konstruktionen som med laser skär av grässtrån verkar orealistiskt svårreparerad. Hon skrev anteckningar, medan han talade, samtidigt som hon åt och jag var förvånad över hur mycket hon fick med. Han fick en utskrift av anteckningarna med sig. Jag myste och tänkte vad mina elever skulle tagit sig till med en så dåligt påläst föredragshållare.
Efter lunch hade jag en lägre årskurs, för min klass hade i eftermiddag både idrott och slöjd, så jag såg dem inte mer denna dag. Jag har själv bett om att få ha de här tredjeklassarna två timmar i veckan. De kommer för matematikundervisning. Jag är egentigen inte behörig för högre matematikundervisning, så jag tränar lite extra såhär, på betald arbetstid, på samma sätt som Johan tidigare tränade för mig.
    Till denna lektion hade jag förberett ett speciellt datorprogram. De har haft problem i denna klass med multiplikationstabellen, meddelade läraren mig tidigare. Nu satt han vid sidan av eleverna, som åskådare. För denna lektion hade jag bokat några av skolans bärbara datorer och kopplat dem samman till ett enkelt nätverk. När eleverna satt sig två och två visade jag dem alla hur man startar upp programmet. Det var ett enkelt program, där man tävlar om att snabbast besvara multiplikationsuppgifter. Det som gör spelet speciellt är att alla ser varandra som bilar på en bilbana och att man tävlar mot varandra i att åka så många varv som möjligt, genom at svara så snabbt man kan.
    Snart visade det sig att vissa kunde skriva snabbt, medan andra kunde räkna desto bättre. Genom att paren samarbetade, så blev de snabbt bättre och bättre och hade ändå länge ganska roligt, även om spelet aldrig to slut. Efter en halvtimme, så ville vissa bara spela mer, medan andra redan tröttnat. Jag gick runt och märkte snabbt vilka som har mest problem.
    Förr skulle man ansett att det är snabbheten i räknandet som är viktigast. Men jag vet numera att det inte är så. Snabbheten i tryckandet visar mer av vad för elev det är som står framför mig än om denne kan rabbla multiplikation. Datorvan eller inte. Det är inte datorerna som förändrat världen, tänker jag med ett ironiskt leende. Det är människorna bakom.
    Jag avbryter i tur och ordning varje par och börjar med de mest uttråkade. Eftersom jag inte ens brytt mig om att kontrollera elevernas matteböcker, så visste jag att läraren i hörnet observerade mig och undrade om jag skulle kunna lyckas att behålla klassen lugn och koncentrerad.
    Eftersom alla datorer var kopplade till skolnätet letade jag vant upp de magiska mattesidorna. Jag gick inte ens via menyerna, utan angav direkt adressen till de passande matteövningarna. Att alla satt i par gjorde att jag valde parövnigsexemplen. De flesta fick olika exempel beroende på deras snabbhet i loppet. Samtliga övningar var trevligt färggranna, ljudlösa och mutiplikationsrelaterade. Då och då lyftes en hand för att fråga något. Ändå kunde jag ganska snart gå runt bland eleverna och snarare observera och uppmuntra än vägleda. Speciellt ett par som varit ganska duktiga tilldrog sig mitt speciella intresse. Det berodde dock inte på dem själva, utan på programmet de använde. Det såg nästan likadant ut som de andras program, men det fanns en speciell skillnad, jag hade skapat det själv. Det var en av mina uppgifter i samband med att jag fick min behörighet som datalärare.
    När det ringde ut till rast, plockade jag ihop datorerna och lämnade tillbaka dem i datorrummet. Det var en rolig rast. När jag ändå var i datorrummet passade jag på att boka gymnastiksalen en morgon nästa vecka på den virtuella boknigslistan, för att spela tennis med min man nästa vecka, en möjlighet som jag verkligen uppskattar.
    Nästa lektion bestod av svenska och jag fungerade som assistent, medan lektionen leddes av klassläraren. Svenskalektionen började tråkigt. "Hur många har läst boken som var i läxa?" Alla händer upp. "Vem har svarat på frågorna?" Alla händer upp. "Vilka tycker Efraim gjorde rätt, som åkte ifrån Pippi?" Därefter började det bli intressantare. Det visade sig nämligen att det fanns flera sätt att dela upp klassen i, beroende på bara boken Pippi. Flickor, pojkar. Med eller utan syskon. Läraren hade förberett sig väl och eleverna häpnade själva hur många olika synpunkter de hade på något så självklart som Astrid Lindgrens bok.
    Därefter bad lärarinnan klassen om 30 djur och skrev dessa på tavlan. Sedan lekte man leken där alla skriver en mening på var sitt papper. Sedan vandrade allas papper vidare, tills alla fick tillbaka sitt ursprungliga papper där alla skrivit. Sedan reste sig till allas munterhet var och en och läste historien.
    Jag kände igen övningen. Det var en av de grundövningarna enligt LHS lärolekanvisningar. Det finns många lärolekar att välja påoch vi lärare har numera den största samlingen lärolekar i vår lärardatabas. Därför är det ganska ofta jag fick frågan från nyfikna mammor, om vad som passar bäst att muntra upp födelsedagsfester med.
    Föräldrarföreningen ska ha ett möte nästa vecka. Eftersom veckobrevet jag brukar skriva skickas via e-post, så har de utmärkt kontroll över vad som händer i skolan. Egentligen är föräldrarföreningen en utmärkt extra hjälp när jag behöver. Det till och med hänt en gång, att ett företag skickade en förälder med taxi när jag ringde och undrade om de kunde följa med barnen i samband med en klassutflykt. Fast jag minns att det var strax efter det att chefen för det företaget varit och föreläst hos oss under lunchen...
    Efter klockan tre är skolklasserna avklarade, men det är då själva arbetet börjar. Att detaljplanera morgondagen och det tuffaste av allt, studierna. Främst gäller det LHS återkommande ämneskunskapstentor. Dessutom måste jag klara tre datorprogramcerifieringar denna termin. Var och en innebär inte bara att få godkänt, utan också att redovisa skriftliga synpunkter till LHS.
    Dessutom kanske jag borde kontrollera i LHS databaser senaste nytt från bankvärlden. Det är inte omöjligt att samhällskunskapslärarkraven snart kommer att omfatta ett prov i, ja vad hette det nu igen - Ohmi. För lärare kan endast bibehålla sitt anseende, så länge de lär, andra och sig själva.

/pf
2001-09-03